”Det finns väldigt starka vittnesbörd om vad som händer när diakonin på riktigt flyttas in i församlingsverksamhetens hjärta”

När styrelsen träffades i Västerås i februari berättade Kristina Hellqvist att hon just hade blivit klar med ett stort projekt på sitt arbete. Alla var så intresserade av det, så vi tror att fler Korsvei-vänner också vill höra. Här svarar Kristina på några frågor!

***

IMG_0280

Kristina på festivalen i somras.

Hej Kristina! Du arbetar ju som utredare på Kyrkokansliet i Uppsala och har ganska nyligen blivit klar med en rapport som heter En tid av möten — vad handlar den om?

Den handlar om det stora mottagandet av asylsökande i Sverige 2015 och 2016 och om hur det har engagerat Svenska kyrkans församlingar. Och vi har några korrekturvändor kvar innan vi helt kan säga att den är färdig! Det har varit ett riktigt maraton, och nu är det slutspurt.

På vems uppdrag gjorde du utredningen, och tillsammans med vilka?

Rapporten är gjord på uppdrag av Svenska kyrkans kyrkostyrelse. Jag arbetar på analysenheten på Svenska kyrkans kansli i Uppsala och har gjort rapporten tillsammans med min kollega Andreas Sandberg. Syftet är att samla lärdomar från den här tiden och att synliggöra det stora arbete som görs i Svenska kyrkans församlingar i mötet med människor som söker asyl i Sverige.

Hur har ni samlat in underlaget? 

Dels har vi skickat en nationell enkät med frågor om arbetet till alla kyrkoherdar i Svenska kyrkan.

Dels har vi särskilt studerat fem utvalda församlingar där vi har gjort fem–tio intervjuer med medarbetare, volontärer och förtroendevalda.

De fem församlingarna har valts utifrån olika kriterier, till exempel geografisk spridning och typ av samhälle. Alla församlingar har berörts av ett ganska stort mottagande av asylsökande. De fem församlingarna är Hammarby församling i Upplands Väsby, Karlskoga församling, Pajala församling, S:t Johannes församling i Norrköping och Teckomatorps församling i Svalövs kommun.

Det har varit jättespännande att besöka de här platserna och lära om deras arbete och intervjua människor som ofta har upplevt mötet med asylsökande som livsförändrande på ett positivt sätt. De berättar verkligen om att ”bygga gemenskap”, som vi uttrycker det i Korsvei-sammanhang, gemenskap över olika typer av gränser. Det är inte alltid enkelt, och många församlingar har brottats inte minst med att hitta bra metoder för att integrera människor med olika bakgrund i gemensamma aktiviteter.

Tyvärr har vi inte haft möjlighet att också intervjua människor som är asylsökande och kommer till Svenska kyrkans församlingar, men några av de medarbetare och volontärer som vi har intervjuat har själva den bakgrunden.

Vad har varit ditt starkaste intryck medan du har arbetat med den här utredningen?

Hur berikande och viktigt det har varit för församlingarna att möta människor som har kommit som asylsökande till deras ort. Det är verkligen den dominerande bilden. Det finns väldigt starka vittnesbörd i vårt material om vad som händer när diakonin på riktigt flyttas in i församlingsverksamhetens hjärta. Någon berättar att det har utvecklats en ny ”bry-sig-om-attityd” i församlingen, att fördomar raserats och att församlingen upptäckt vad det innebär att älska sin nästa.

Är det något som har gjort dig förvånad (eller extra glad eller arg)?

Jag har jobbat länge med flyktingfrågor i Svenska kyrkan, och jag känner igen mycket. Det har varit väldigt roligt att få fördjupa sig mer. Det som är mest frustrerande för människor är alla ständiga uppbrott, att det arbete som påbörjas och de vänskapsband som knyts gång på gång slits av eller sätts under press på grund av att myndigheter behöver flytta runt asylsökande mellan olika orter och boenden och att nu många ska utvisas från Sverige. Det är sorgligt, och mångas livsöden är väldigt tuffa. Ändå är det trösterikt som en kvinna säger att ”jag fick i alla fall vara med en bit på vägen” — och det är väl ofta det som möten mellan människor handlar om. Ibland blir de korta, men de kan ändå betyda väldigt mycket.

Är det något som har framträtt extra tydligt senare, medan du har skrivit och redigerat? 

Ja, många saker har kommit fram allt tydligare under analysarbetet. Exempelvis vikten av att vara en utåtriktad församling med medarbetare som inte bara sitter i församlingshemmet och uppdaterar hemsidan utan som verkligen är ute och visar sig på stan, presenterar sig, knyter kontakter, arbetar upp goda relationer, bjuder in, ber om hjälp. Det är metoder som borde lyftas fram mer, för de gör verkligen skillnad.

Alla våra särskilt studerade församlingar har sådana personer som är extra bra på det, och det har betytt enormt mycket.

Stämmer din bild av vad som händer nu överens med de intryck som du får om du öppnar en dagstidning eller tittar på nyheter på TV?

Vår rapport speglar ju en speciell tid. Nu har det stora mottagandet och ”refugees welcome” på många sätt vänts till en annan typ av politik som snarare vill skicka signalen ”kom inte hit”. Det skapar ett annat klimat.

Många vill ändå engagera sig och tycker att det är fantastiskt att få mötas mellan länder och kulturer och ställa upp för varandra.  Kanske att rapporteringen om ”människors oro” dominerar för mycket i media.

Om man vill använda rapporten som inspiration i sin församlings arbete eller i något annat sammanhang, vad kan man göra då?

Läsa den! Rapporten kommer i digital form den 16 mars och i tryckt form i slutet av månaden. Den kommer att presenteras vid ett frukostseminarium i Katarina församlingshem i Stockholm den 6 april. Den digitala versionen och information om hur man beställer den tryckta versionen finns snart här. Min kollega Andreas och jag har också möjlighet att komma till några församlingar och berätta om rapporten, så om man är intresserad av ett sådant besök kan man höra av sig.

***

Fotnot: Ytterligare inspiration kan man hitta i Pierre Erikssons bok Tillsammans (Argument förlag) och i Världens fika (Verbum)!