Artikeln från Kyrkans Tidning — den långa versionen

Nu borde nyhetsvärdet i den långa festivalartikeln (som bara går att läsa på Kyrkans Tidnings webbplats om man är prenumerant och loggar in) ha avtagit något — utom för Korsveis nära vänner, förstås. Så här kommer den!

***

22072016-2e4a7824

– Samtal, gudstjänster, mässor, musik, lekar, mat, bad, sol och 300 glada människor, säger Lasse Bengtsson. Det är sommarens absoluta höjdpunkt!

”Omvänd till verklighet” var temat för årets Korsvei-festival. Festivalprogrammet innehöll folkmusikkonsert med kvintetten Jaerv, bibeltimme med Gabriel Bar-Sawme, våffelcafé och gemensam matlagning.

– Är det sant? Handlar den om Elim på 80-talet? Men jag var ju med där då!

En festivaldeltagare har just berättat för en annan om Vibeke Olssons roman Drömmen om Elim, köpt på bokbordet. I den försöker en församling överleva och ta emot människor med stora behov samtidigt som Stockholm förändras.

Korsvei-festivalen har kommit till Sverige från Norge, där Korsvei-rörelsen grundades i mitten av 1980-talet. Nu hålls en festival i Seljord i Norge vartannat år. Ungefär 3000 deltagare kommer med tält och husvagnar. De fyra ledorden – att söka Jesus Kristus, bygga gemenskap, leva enklare och främja rättfärdighet – sätter sin prägel på festivalen på många sätt. Bland annat är gemensam matlagning ett stående inslag, och allt praktiskt arbete sköts genom ”dugnad”. Det innebär att alla festivaldeltagare förser sig med arbetsuppgifter från mötesbyrån. Det kan vara att laga lunch åt föredragshållare, förbereda pyssel åt barnen, sätta upp tält eller städa toaletter.

Svenskar som hade varit på den norska festivalen började bjuda in till en svensk festival under mellanåren, och i år anmälde sig ungefär 300 deltagare till Björkenäsgården i Odensbacken med tält och husvagnar.

– Korsvei i Norge ställde in det forum som de brukar ordna de år när de inte har sin festival, och det gör att vi har ännu fler norska deltagare än tidigare år, säger Mikael Andersson som är ordförande i Korsvei Sverige.

Festivalen i Sverige har planerats av ideella krafter. Nära festivalkommittén arbetar en teologigrupp som har satt temat för dagarna – en rad ur Johannes Kirkegaards och Britt G Hallqvists psalm ”Blott i det öppna”. Jan Eckerdal, som är med i teologigruppen, talar om Sackaios och omvändelsens verklighet under en av de tre bibeltimmarna. Dagen före har Eleonore Gustafsson från Ryttargårdskyrkan i Linköping talat om tingens verklighet och om kvinnan som smorde Jesu fötter.

– När jag kom till kommuniteten i Bjärka-Säby för att bo där tyckte jag att det var slöseri med duk på bordet och levande ljus, berättar hon. Den här bibeltexten får mig att tänka på det, och på blommor vid begravningar. Nu har jag oftast duk på bordet själv.

Hon talar om hur döden har hanterats i olika länder och tider och om hur hennes estniska och svenska rötter tidigt gjorde skillnaderna tydliga för henne.

På lördagsförmiddagen talar Gabriel Bar-Sawme från de ortodoxa kyrkornas teologiska institut om uppståndelsens verklighet.

Ing-Marie Johansson är berättare i festivalens följetongsdrama där fyra flickor spelar Rädslan, Oron, Ilskan och Sorgen. Deltagarna mötte dem först under festivalens invigning vid Hjälmarens strand, och efter det dyker de upp varje morgon i Björkenäsgårdens kyrka. I den avslutande högmässan bryter Oron Mariekex så att det räcker till alla, några nya vänner också, och Ilskan provar sin nya clownnäsa.

– Inför förra festivalen satsade vi en del på marknadsföring, och det gjorde vi inte den här gången, men det har vuxit ändå, säger Mikael Andersson.

Själv läste han om Korsvei i en tidningsartikel för åtta år sedan och åkte tillsammans med sin fru Ingrid på festivalen på Öland två år senare. De har en Korsvei-grupp med vänner i Örebro. Sådana grupper finns på olika platser i landet, och under Korsvei Sveriges årsmöte berättar representanter för en måltidsgemenskap i Vårgårda-Asklanda, en grupp som ses varje vecka i Östersund, två grupper i Örebro och några andra om vad som händer hos dem.

Alla festivaldeltagare har delats in i ”tun” med gemensamt matbord, och middagen lagas till alla på tunet med ingredienser från festivalens stora kök. Åldrarna blandas – tonåringarna har ett eget program, och barnen samlas i olika grupper på förmiddagarna, men flera deltagarfamiljer består av tre generationer.

Bland dem som var unga vuxna i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet finns många som provade olika former av kommunitetsliv och kollektivliv då. Bokbordsinköpet av Vibeke Olssons roman om Elim sätter igång ett långt samtal om gemenskapsdrömmar runt matbordet i tun D.

– Det var inte lätt, säger en norsk deltagare, men jag lärde mig så mycket.

Ett par medlemmar från kommuniteten Oikos i Göteborg lyssnar och frågar. De har kommit hit tillsammans från Hammarkullen, där de bor i olika lägenheter, och i gruppen ingår också en syrisk familj som inte har varit i Sverige så länge.

På lördagseftermiddagen ställs bord i rader på Björkenäsgårdens altan av en dugnadsgrupp, och alla som vill får vara torghandlare och sälja något. En av grupperna i Örebro ägnade den senaste träffen åt att koka rabarberchutney, Johan och Josefina från Blekinge säljer fröer, Lasse Bengtsson i festivalkommittén har dukat upp sylt från sin kolonilott och begagnade böcker, en familj poppar popcorn, en liten jukeboxgrupp placerar sina kunder i solstolar och sjunger sommarsånger för dem, en kvinna masserar händer, en läkare går runt med ett stetoskop och en skylt där det står ”Lär dig lyssna till ditt hjärta”.

Olle Cedersjö från Örebro för oväsen och tar betalt för att hålla tyst en stund.

– Jag gjorde det på festivalen för åtta år sedan, och nu tyckte jag att det kunde vara dags igen, säger han.

Marknaden kallas Baluba, också det ett begrepp från den norska festivalen, och senast gick behållningen till Mentor Mothers i Sydafrika genom Svenska kyrkans internationella arbete. Den här gången är det palestinska flyktingar som har kommit från Syrien till Libanon och inte kan få någon hjälp av UNHCR där. Petter Jakobsson från Diakonia är med på festivalen och leder också ett seminarium om flyktingarnas situation.

Varje dag innehåller morgonmässa, gudstjänsten ”Alla runt altaret”, bibeltimme, seminarier och workshops som i Korsvei-sammanhang kallas ”möjligheter”, matlagning, Taizéaftonbön, våffelcafé och konsert. Om Christian Kjellvanders solokonsert är ganska stillsam blir det desto mer dans kvällen efter, när de fem folkmusikerna i gruppen Jaerv går upp på podiet i kyrkan.

På söndagen plockar alla ner sina egna tält och tun innan festivalen packas ihop. Det som har blivit över – obrutna matförpackningar, plastburkar, Första hjälpen-lådor, bollar och färgpennor – säljs på altanen. Så är det mässa och kyrkkaffe.

Och allt är planerat och genomfört av ideella krafter.

Lasse Bengtsson är trött men glad:

– Samtal, gudstjänster, mässor, musik, lekar, mat, bad, sol och 300 glada människor, säger han. Det är sommarens absoluta höjdpunkt!