Nyheter


Saffransbak med extra mycket värme

Det här är verkligen en god nyhet för alla oss som bakar och tycker om svenska jultraditioner -- och en ännu bättre nyhet för jordbrukarna som odlar det. Rättvist producerat saffran har funnits att köpa i Sverige i åtminstone ett par år. Det är North & South Fair Trade som importerar det, och det betyder att de flesta av oss enklast köper det i närmaste Rättvis handel-butik eller på postorder. Nu finns det i tre förpackningsstorlekar: ett halvt gram, fem gram och tio gram. Fairtrade-märkningen innebär att producenterna får vettigt betalt för sitt arbete i alla led, och i stort sett allt som är Fairtrade-märkt är också ekologiskt producerat. Men när det gäller saffran är det förhoppningsvis ännu bättre: i Afghanistan odlas enorma mängder opiumvallmo, och det har gjort att de flesta jordbruksarbetare på ett eller annat sätt är beroende av opiummarknaden och dess inte särskilt konstruktiva krafter. Att odla saffrankrokus för export av saffran kan vara ett alternativ. Hurra! Den som kommer till Örebro nu under advent kan förhoppningsvis till och med få tag på North & South-saffran i den butik som Majsan och Marie tar med till Korsvei-festivalen varannan sommar! Den ligger nära järnvägsstationen där. Här kan man läsa om den.

no comments


Flygbeslutet

Magnus Malm och Peter Halldorf har beslutat sig för att inte resa med flyg mer och berättar om det i en debattartikel. Läs den i tidningen Dagen!

no comments


Nyhetsbrev från Korsvei Sverige

Här kan du läsa december månads nyhetsbrev från Korsvei Sverige! Gott nytt kyrkoår!

no comments


Hälsning från Kjersti Christiansen

festival 2018 foto Ingrid Andersson 8 Tunfrukost under festivalen 2018. Foto: Ingrid Andersson I somras höll Kjersti Christiansen, ordförande för Korsvei Norge, en mycket uppskattad bibeltimme på Björkenäsgården. När vi träffade Kjersti i Oslo frågade vi henne om hur hon upplevde den svenska Korsveifestivalen. ”Festivalen på Björkenäsgården var verkligen en gåva till mig. Det är så roligt att se att Korsvei Sverige står på egna ben och att det är många på festivalen som aldrig har varit på festivalen i Seljord. Danska Korsveirörelsen känns mindre självständig och refererar hela tiden till Norge.” I Norge är Kjersti spindeln i nätet för hela Korsveirörelsen, och det var en frihet att få komma till Sverige och på nytt få leka nybörjare på en Korsveifestival, berättar hon. ”Det var härligt att få förklarat för mig hur Korsvei funkar av mina snälla tunmedlemmar”, säger Kjersti med ett leende. ”Det var så skönt att slippa behöva ta något helhetsansvar utan istället bara få ta emot. På Björkenäsgården kände jag verkligen glädjen komma emot mig.” Caroline Kyhlbäck och Mikael Andersson

no comments


Cissis goda linsgryta

DSC_1415[1] På styrelsemötet i Komministergården vid Västerås domkyrka i november åt en gryta som Cecilia Öberg bjöd på under min (Carolines) första Korsveifestival 2012.  Sedan dess har denna gryta varit en favorit. Här kommer receptet: för 8 personer två gula lökar två klyftor vitlök 2 tsk spiskummin 1 msk hackad ingefära 2 kanelstänger 1 tsk salt svartpeppar torkad chili olja 2 pkt krossade tomater 4 dl röda linser 8 dl vatten 2 buljongtärningar 1 burk kokosmjölk 150 g färsk spenat matlagningsyoghurt eller grekisk yoghurt Hacka lök och vitlök och fräs tillsammans med alla kryddor. Skölj linserna. Tillsätt krossade tomater, linser, vatten och buljong. Koka i ungefär en kvart tills linserna är helt genomkokta. Tillsätt kokosmjölken och den färska spenaten. Servera med en klick yoghurt.

no comments


Hoppet har ett ansikte – på inspirationsmöte med norska Korsvei

”Tänk er ett golv som är täckt av aska, men i askan spirar det av grönt gräs som bildar konturerna av Kristi ansikte.” Mikael Andersson och jag har hamnat på en workshop med Korsvei Norge i Døvkirken i Oslo, och Asle Finnseth berättar om ett konstverk som han har sett som skulle passa lysande in i nästa norska Korsveifestival sommaren 2019 som ska ha temat ”Hopet har et Ansikt”. Det är avspark inför arbetet med den kommande festivalen, och ett stort gäng norrmän har samlats för att spåna och visionera kring allt som kan rymmas på en Korsveifestival. Idéerna är många och brokiga, och så länge Kristus är i centrum får tusen blommor blomma. Att vara på besök i Oslo och träffa ett norskt Korsveigäng är ungefär som att vara i Sverige och träffa ett svenskt Korsveigäng. Samma kreativitet, samma hunger efter fördjupning och vilja att få tro och liv att gå ihop på riktigt. Samma längtan efter mer himmel och mer jord. Under dagen i Oslo hade vi också ett samtal om vilka olika utmaningar som Korsveirörelsen brottas med. I Norge står Korsveirörelsen inför alla de utmaningar som uppstår när en festival för flera tusen människor ska arrangeras. Hur hittar man balansen mellan idealitet och professionalism? Hur bevarar man kreativiteten och den organiska dynamiken när festivalen har blivit så stor? Under samtalet tänkte jag med tacksamhet på hur relativt enkelt det fortfarande är att arrangera festivalen på Björkenäsgården. Ett litet sammanhang är lätt att överblicka, ju större festival, desto större komplexitet. Men gemensamt för alla Korsveisammanhang, stora som små; är att det inte är den egna rörelsen som är vårt centrum, utan kärleken till Kristus och viljan att följa honom i spåren. Han som har gett hoppet ett ansikte. Caroline Kyhlbäck, ordförande i Korsvei Sverige

no comments


Styrelsen presenterar sig

Det här borde vi ha gjort klart för länge sedan -- årsmötet för år 2018 ägde ju rum under festivalen i juli -- men här är vi i alla fall! CK Västerås 16 Caroline Kyhlbäck är ordförande i Korsvei Sverige sedan i somras (hon har varit styrelseledamot och tidigare, och varit med i teologigruppen) och arbetar som komminister i Västerås domkyrkoförsamling. Korsveis ledord  "mer himmel och mer jord" sammanfattar min egen andliga längtan, och jag tycker att Korsveirörelsen lyckas kombinera Kristusförankring med öppenhet och lekfullhet med engagemang på ett väldigt livgivande sätt. För mig är en Korsveifestival ett slags liturgi där vi lovsjunger Gud lika mycket när vi gör våra dugnadsuppgifter som när vi ber i kapellet. IMG_20180912_133740_resized_20181015_070630017 Mikael Andersson har tidigare varit ordförande i Korsvei Sverige och är sedan i somras styrelseledamot. Han bor på Lindbacka nära Örebro och har i år tillträtt som pastor i Equmeniakyrkan i Karlskoga. Min förhoppning är att kunna bidra till att en utgåva av Spårmaterialet på svenska sammanställs. Lars Edvardsson Lars Edvardsson valdes in i styrelsen vid årsmötet i somras. Han är ambulanssjuksköterska, och han och hans familj är med i kommuniteten Oikos i Hammarkullen i Göteborg. img_0297 Carin Cedersjö bor tillsammans med sin familj i samma hus som Mikael på Lindbacka. Hon och hennes man Olle har varit engagerade i olika delar av det svenska Korsvei-arbetet sedan starten.

Jag tycker att det fina med Korsvei är generationsmötena som stärker och inspirerar till att leva med Gud genom olika tider i livet. Engagemanget, glädjen och enkelheten är också viktiga!
Kaisa Svennberg
Kaisa Svennberg valdes in i styrelsen i somras och har tidigare haft olika och stora delar av det praktiska ansvaret för den svenska festivalen tillsammans med sin man Henrik.
Jag är en 52-årig ingenjör som snart är klar pastor i Equmeniakyrkan. Bor på Onsala söder om Göteborg. Åkte på Korsvei-festival 2010 första gången och kände mig hemma i Korsveis vägvisare och fokus på både himmel och jord. Festivalfix och dugnad har lärt mig mycket om att delegera och arbeta tillsammans. Del av Korsveis spridda gemenskap Veigrep. Älskar att laga mat till många!
Helens bild
Anna Braw bor i Malmö och är den som oftast lägger ut nyheter här på webbplatsen och på Facebook.
Kristina Hellqvist Kristina Hellqvist bor i Upplands Väsby och arbetar på Kristna Fredsrörelsen som programsekreterare för fredstjänstprogrammet i Colombia, Guatemala och Mexiko. Min vision för Korsvei, ja, kanske "en rörelse för omvändelse från konsumtionssamhället som förstör vår livsmiljö, till en kristuscentrerad gemenskap där vi kan inspirera varandra till nya livsval." Ja, det är vi som är styrelsen, och vi blir glada om du hör av dig! Här har du kontaktuppgifter.

no comments


Musik och retreat -- en intervju med Ulla Käll

Den här intervjun med Ulla Käll har säkert några av er läst i tidskriften NOD där den publicerades för några veckor sedan. Ulla är ju Korsveis egen gitarrist ända sedan starten i Sverige och sedan ännu fler år i Norge. Här berättar hon om hur det kom sig att hon började arbeta med musik i retreatsammanhang. Bilderna är lånade ur Ullas arkiv. Varsågoda! *** Ulla Käll-6 Retreat behöver inte betyda total tystnad. Diakonen, retreatledaren och gitarristen Ulla Käll tar hjälp av sin musik för att leda fler människor in i stillheten. Det är fredag kväll, och ungefär tjugo personer sitter utspridda i kyrkbänkarna. Ingen projektor är igång. Ulla Käll sitter ensam framme i koret med ett notställ snett framför sig och en gitarr på golvet bredvid sig. Hon har kommit körande från Fredrikstad i Norge för att leda en dygnslång retreat i församlingen – en ”sova-hemma-retreat” där deltagarna samlas på fredagskvällen till kvällsmat och inledning, går hem för att sova och sedan dyker upp igen på lördagsmorgonen för att följa ett typiskt retreatprogram ända fram till kvällen. De kommer att vara tysta hela tiden utom under de gemensamma bönerna och när de, om de vill, har ett enskilt samtal med Ulla Käll någon gång under lördagen. Några av dem har kanske mött henne tidigare, en kväll när hon var inbjuden till församlingen med ”En smak av retreat”-programmet. Några kommer kanske att möta henne igen på någon gård där hon leder en längre retreat. Hon läser en kort bibeltext, talar om den en stund och ger deltagarna en fråga att reflektera över. Sedan börjar hon spela. Ulla Käll-4 En ovanlig start – Jag hade en tjänst som gitarrlärare när jag åkte på retreat för första gången, berättar hon på telefon från Fredrikstad. Redan den helgen började jag längta efter att få arbeta och leva med retreat. Men jag såg ingen väg från gitarrlärararbetet till ett sådant liv.  Att jag skulle använda gitarren så mycket i mitt arbete som retreatledare var inget jag kunde föreställa mig. Hon växte upp i Vänersborg med en gitarr hemma, och när det kom gäster sjöng de vuxna tillsammans – hennes pappa och en vän till familjen turades om att ackompanjera och sjöng bland annat Birger Sjöbergs visor tillsammans. Kommunala musikskolan försåg henne med en engagerad lärare som snabbt satte fyra jämnåriga flickor i en gitarrkvartett. – Så jag fick en lite ovanlig start – de flesta gitarrister har suttit mycket ensamma och spelat, men jag fick spela kammarmusik redan från början. Vår lärare skrev arrangemang åt oss, och vi lärde oss att samspela, att lyssna på varandra. I tonåren hade hon en visduo med en kamrat, men den klassiska gitarrmusiken följde med, och på Ljungskile folkhögskola fick hon en lärare som föreslog att hon skulle söka till instrumentallärarutbildningen i Örebro. Då hade hon redan fått prova att undervisa en del i Vänersborg och visste att hon tyckte om att ha elever. "Mer som ett slags pynt" På musikhögskolan hittade Ulla Käll vänner som var kristna. – För mig har det alltid varit väldigt viktigt att det jag tror på måste vara det som är sant, och jag ville veta om den kristna tron var sanningen, säger hon. En dag satt jag vid en sjö med smörgåsar och kaffe, och plötsligt visste jag att det var så, att Gud är sanningen, att Gud var där med mig. Några månader senare var jag på ett bröllop, vänner från musikhögskolan gifte sig, och jag såg kärleken där, kärleken mellan dem och mellan gästerna. För mig blev det en insikt: den kristna tron är sanning. Ulla Käll fick sin första tjänst på musikskolan i Kiruna. Hon letade upp en församling där Tuve Skånberg var pastor och tyckte mycket om livet där. – Jag reflekterade inte ens över om det fanns någon plats för min musik i kyrkan. Ofta är det ju orgel och piano som är de självklara instrumenten, medan andra instrument, som gitarr, blir mer som ett slags pynt, säger hon. Musiken och min tro var två saker som jag inte hade kopplat ihop på något tydligt sätt. Gitarr och ikon Ordinerad för tjänst i Norge I somras hade den franska kristna tidningen La Croix ett uppslag om la spiritualité de la guitare, ”gitarrens andlighet”. ”Som en sexsträngad bön” är rubriken, och artikelförfattaren Samuel Lieven berättar om den ständiga frågan: ”Men alltså, sjunger du inte också?” Han skriver om scouter och lägereldar och ger sedan många exempel på klassisk och nutida musik för gitarr, bland annat stycket Catedral av ”Andernas Bach”, Barrios. ”Gitarren ger ett lyckligt ansikte åt Evangeliet”, säger den katolske prästen Philippe Guitart som är en av de intervjuade. ”Tack vare [den] har jag alltid kunnat nå fram till lyssnare som befinner sig i samhällets utkanter: i fängelset, på hem för funktionshindrade, ungdomsvårdsanstalter …” Efter några år i Kiruna fick Ulla Käll en tjänst i Borås, där församlingslivet var ganska olikt det i Kiruna. Så hamnade hon alltså på en retreat. ”Stillheten och den gudsbild som blev förmedlad på retreaten talade direkt till mig”, skriver hon på sin webbplats. En lite ovanlig väg öppnades: hon kunde utbilda sig till diakon i det som då var Svenska Missionsförbundet, men hon ordinerades för tjänst på en retreatgård i Norge. 1991 började hon arbeta där, och sedan dess har hon rest utmed bandet av retreatgårdar i Norge och lagt till fler och fler platser i Sverige, Danmark, och Finland, oftast för att leda retreater men ibland också för att gå utbildningar eller för att vara med som retreatdeltagare. Ingen plats för en klaviatur – Innan jag blev vigd till diakon undrade jag hur en gitarrlärare skulle kunna arbeta med något sådant, berättar hon. Retreatgårdarna har ofta haft en ansträngd ekonomi, och medarbetarna har bott på gårdarna men har inte alltid kunnat få heltidstjänster. Därför arbetade Ulla Käll också ett par dagar i veckan på en musikskola. – En dag när jag satt ovanför kontoret på Tomasgården och övade var det en av de andra i husfolket som hörde det. Han kom på att jag skulle kunna spela under en måltid – deltagarna äter under tystnad, och ofta med klassisk musik på skiva i bakgrunden. Sedan kom vi på att jag kunde spela i samband med bönen i kapellet också. Kapellet där är så litet att det inte finns något klaviaturinstrument, men en gitarr fick ju plats. Lite i taget blev gitarren och Ulla Källs repertoar – arrangemang av barockmusik, nutida originalmusik från Latinamerika och Europa, ibland egna arrangemang – en del av retreaterna på Tomasgården (som ligger mycket nära svenska Dals-Ed, men 50 meter in i Norge), på Lia gård och på flera andra platser. Gitarr och ljus "Ditt hemliga vapen" ”En smak av retreat”-programmen och dygnsretreaterna där deltagarna går hem på kvällen är Ulla Källs sätt att presentera retreaten som en möjlighet för fler människor. – Det är församlingar som ber mig att komma, och de som är med är ofta människor som aldrig har varit på någon retreat. Då kan det vara fint att prova en kväll och sedan kanske ett dygn, säger hon. Jag berättar lite om vad en retreat är för något, och så gör vi en bibelmeditation tillsammans. I en församling sa prästen: ”Ulla, gitarren är ditt hemliga vapen!” Ulla skrattar när hon berättar det, men säger också att det är en poäng: – I retreatsammanhang är det ofta så att man lyssnar till en introduktion som avslutas med en fråga, och sedan är det tyst och alla får reflektera över den. För en del människor kan tystnaden kännas pressande. Att få reflektera till levande musik istället kan göra det möjligt för dem att vara med. Gitarren tränger sig inte på – man kan lyssna eller bara låta den vara. Psalmen ”Be Thou My Vision” är en av hennes egna favoriter just nu – hon har hittat ett arrangemang som hon har fastnat för. En del kan orden, andra inte. – Och ibland kan det vara en poäng att spela något som många känner igen. Jag har ett arrangemang av ”Blott en dag”, till exempel. När jag och Magnus Malm leder retreater tillsammans brukar han alltid be mig att spela det som avslutning. Att ha den psalmen med brukar kännas så läkande. Men oftast är det bättre att välja musik som inte har några ord, som inte ger några självklara associationer, förklarar hon. – I Taizé hörde jag en gång att allt som gör bönen vacker är bra, säger hon. Det tycker jag om. *** Böcker av Ulla Käll (finns i norsk och svensk utgåva) Dagskorn För livets skull Med öppna händer   Ulla Källs skivor On a Journey (kammarmusik tillsammans med flöjtisten Marianne Aarum och cellisten Liv Frengstad) Ansikt til ansikt (sologitarr) Som i et speil (kammarmusik tillsammans med fagottisten Tor Selmer och blockflöjtisten Svein Egil Skotte) Tillit på jorden – sanger fra Taizé (med kör, instrumentalister och solister) I en gåte (sologitarr)

no comments


Systrar från Ushirika wa Neema på Korsvei

festival 2018 Ushirika wa Neema 5 Sommaren 2018 gästade syster Christina Nakey och syster Elistaha Mlay från Moshi i Tanzania Korsveifestivalen. Redan första kvällen svängde de runt i svensk folkdans vid Hjälmarens strand tillsammans med oss andra. festival 2018 Ushirika wa Neema 4 De medverkade sedan i tonåringarnas program under festivalen. Bön, lek och sång blandades med samtal om tonåringarnas liv och systrarnas arbete. Vi använde kortleken More than one story och ställde frågor till varandra. - Berätta om en gång när du var modig, sa en tonåring till syster Christina. Vi fick höra hur hon en gång mött ett lejon när hon vaktade familjens kor! På kommuniteten Ushirika wa Neema har systrarna en god vana att alltid erbjuda sig att hjälpa till att bära det någon annan har i händerna. Jag bad systrarna berätta om detta för tonåringarna. De beslöt sig för att göra ett litet spontandrama om det hela med hjälp av syster Christinas ryggsäck. Först kånkade Christina själv på ryggsäcken och sjöng för sig själv ”I have decided to follow Jesus”. Sedan dök Elistaha upp och såg Christinas besvär, frågade hur det var med henne och erbjöd bärhjälp. Efter samtalet gick de iväg med ryggsäcken mellan sig sjungandes ”We have decided to follow Jesus”. Så enkelt illustrerade diakonerna vikten av att se och visa praktisk omsorg om våra medmänniskor i vardagen. festival 2018 foto Ingrid Andersson 6 På lördagens Baluba samlade vi in pengar till systrarnas skolbygge på Ushirika och tillsammans med en donation från Korsvei Sverige fick vi in cirka 80 000 kr! Systrarna vill rikta ett stort och varmt ASANTE SANA till alla! festival 2018 Ushirika wa Neema 1 Några av deras intryck av festivalen vill jag återge. De var så glada över alla möten med nya människor och tacksamma över att många visade ett sådant intresse för dem. De tyckte alldeles särskilt om musiken och stillheten i kapellet under Taizébönerna. Festival 2018 Ushirika wa Neema 3 Att barnen var med i centrum av gudstjänsterna och dramat i Alla runt altaret tyckte de om. De berättade att de inte får vara med och dela ut nattvarden hemma, vilket de uppskattar att de får i Europa. festival 2018 foto Ingrid Andersson 3 Det faktum att så många svenska familjer kunde lämna sina hem i nästan en hel vecka fascinerade dem. I Tanzania måste familjen alltid ta hand om sina djur och odlingar. Kanske skulle en festival som denna fungera för storstadsbor i Tanzania, tänkte Elistaha. Många av oss såg säkert att de satt och skrev och läste på gräsmattan nere vid vattnet. Båda systrarna är huvudansvariga för olika delar av verksamheten på Ushirika och de får inte mycket tid till vila och reflektion. festival 2018 Ushirika wa Neema 2 När de åkte vidare efter festivalen berättade de att de önskade att Korsvei hade varat minst en vecka till! Karin Eckerdal

no comments


Om Ushirika wa Neema-systrarnas besök

Syster Elistaha och syster Christina, de båda Korsvei-festival-gästerna från Ushirika wa Neema-kommuniteten i Moshi i Tanzania, hamnade på en av Kyrkans Tidnings stiftssidor, Linköpings, tillsammans med syster Therése som också lever kommunitetsliv fast i Linköping och än så länge ensam. Max Wahlund och Emanuel Eriksson har skrivit artikeln. Tack Karin Eckerdal som har skickat klippet! Kyrkans Tidning Ushirika wa Neema

no comments

Kommentera