Om vi börjar om, låt oss inte börja från början

Några tankefrön om kommunitet, att så i längtans svarta mylla.

1. Det moderna samhället har berövat oss både gemenskapen och det privata. En kristen gemenskap måste upprätta och freda båda dessa sidor av mänskligt liv.

2. Nåden bygger på naturen, och det går inte att bygga gemenskap om de mänskliga förutsättningarna saknas. Samtidigt bygger en kristen gemenskap inte på mänskliga attraktioner och förmågor, utan på Kristus.

3. En kristen gemenskap måste fredas från det nyttotänkande som i vårt samhälle förkrymper det mänskliga till ett medel. Samtidigt blir varje kristen gemenskap som inte tydligt ser sin tjänst i världen till slut omänsklig.

4. De tre ursprungliga klosterlöftena är kanske mer relevanta i dagens kristna gemenskaper än de traditionella:
Stabilitas: beslutet att stanna här.
Conversatio morum: omvändelsen, att bryta med en destruktiv livsstil.
Oboedentia: lydnaden, att underordna mitt liv gemenskapen.

5. För att inte sjunka ner i träsket av subjektiva ”överlåtelser till varandra” och snärjas i personbindningar, måste centrum byggas som i medeltida kloster: altaret med bröd och vin, koret med tidebönerna. Också här gäller novismästarens avgörande fråga till nybörjarna: si vore Deum quaerit, om han verkligen söker Gud.

6. Det är viktigt att skilja på en biblisk syn på familjen och en biblisk syn på äktenskapet. ”Att slå vakt om familjen” handlar ofta om att skydda kärnfamiljen, vilket är ett okänt fenomen i Bibeln, där familj är ett betydligt större och mer dynamiskt sammanhang i såväl Gamla som Nya testamentet. Att leva i äktenskapets trohet är däremot ett viktigt ideal i Bibeln, och återspeglar förbundet mellan Gud och hans folk.

7. Att ”bygga en kommunitet” blir oerhört lätt en väg till avguderi, där vårt projekt till slut står i vägen för relationen till Gud och människor. Att ”dela våra liv” är att leva i det som broder Roger i Taizé kallade ”provisoriets dynamik”. Det är en öppen process utifrån frågan: ”vad innebär det för oss att följa Kristus tillsammans?”

8. En kristen gemenskap är ett tecken på Guds närvaro, ett uttryck för hans väsen, en inkarnation av Ordet. Det ger ett sätt att läsa av tillståndet i gemenskapen: vilken gudsbild lyser igenom? Är det gemensamma livet kravfyllt eller en smak av ”den oändliga godheten”?

9. Kyrkans yttersta instans för urskillning är varken hennes ledare eller den enskilda medlemmen, utan gemenskapen av de troende. Där är frågorna konkreta och inte teoretiska. Gud svarar bara rå verkliga frågor. Där finns också de människor som ska tillämpa svaret i praktiken. Gud talar inte till vårt ”intresse” utan till vår efterföljelse.

10. Det är absolut nödvändigt att krossa alla föreställningar om kommunitet
som en högre form av lärjungaskap, ”den sanna kyrkan”. Denna självdestruktiva och kyrkosplittrande villolära måste (liksom klosterrörelsen under Andra Vatikankonciliet på 1960-talet erkände sin självöverskattning) ge plats för ett sannare och ödmjukare självmedvetande. Kommuniteten är liksom klostret:
–    en förtätning av kyrkan
–    ett tecken på kyrkan
–    en vägvisare för kyrkan
Allt som gestaltas i en kommunitet måste kunna tjäna som vägvisare och inspirationskälla för minsta lilla ansats i samma riktning, gestaltad i den lokala församlingen. Detta är inte en ”lägre” form av lärjungaskap, utan ett absolut likvärdigt tecken på Guds rikes dynamiska inflytande.

11. Ju tyngre trycket från världens individualism och materialism är, desto mindre tecken i motsatt riktning behövs för att synas. Ju mörkare natt, desto tydligare syns det minsta och svagaste ljus.

12. Drivkraften i en kommunitet kan inte vara problemen – vare sig världens eller våra egna. Drivkraften måste vara godhet, en erfarenhet av Gud.
Djupast handlar det inte om ett gensvar på världens individualism, eller på vår egen längtan efter gemenskap. Det som föds ur brist tenderar att föda brist och besvikelse, och blir kortlivat.
Det enda som bär i längden är ett gensvar på Jesus Kristus, där gemenskapen blir ett sätt att tacka och tillbe Honom.

LÄS VIDARE:
Matt. 5:1-16,  Matt.16:13-28,    Matt.18:15-35, Mark.3:31-34, (Luk.8:19-21),
Mark.10:17-31, Luk.8:1-3, Luk.9:57-62, Luk.14:7-35, Luk.22:24-30, Joh.13:1-17, Joh.17, Apg.2:44-47, Apg.4:23-37, 1Kor. 3, 1Kor.12-14, Ef.2:11-22, Ef.4:1-16., Kol.3:12-17, 1Petr.4:7-11.

/Magnus Malm

 

Kontakta Jakob Sandin, kontaktperson för kollektiv/kommuniteter i Korsvei.se